REPLIK. Jag läser med stor entusiasm dagens debattartikel ”Vi måste sluta nedvärdera kunskap” på SvD, signerad Dick Harrison och Katarina Harrison Lindbergh. Titeln skapar stora förhoppningar då min egen nästintill konstanta besvikelse och frustration över vår allt mer apatiska hållning i samhället leder mig till att hylla kunskap som enda vägen vidare och ur denna likgiltighet. Tyvärr var det inte mycket mer än titeln som gav mig entusiasm.
Att kunskap ej premieras i Sverige är många ense om, och frågan, som så riktigt pekas ut av Harrison och Harrison, som vi ska ställa oss är varför.
Det tämligen enkla svaret är då ”att alltför många avskyr kunskap, tycker att den är jobbig, snobbig eller bara onödig”. Men det sinnrika med frågan varför är att det går att fråga igen, igen och igen. Att inte gräva djupare än att vi verkar ha en avsky för kunskap leder inte i min värld till en konstruktiv lösning.
Snarare blir det än mer påtagligt att fråga sig, eller oss, varför vi verkar ha denna avsky och möjligen det viktigaste i sammanhanget, vad skolans roll är och kan tänkas vara i detta?
Peter Senge på MIT kan ha slagit huvudet på spiken när han i sin teori ”systems thinking” beskriver hur auktoritärt kunskap lärs ut genom att läraren ger svar till den passiva eleven. Eleven lär sig genom att skapa tilltro och framförallt passivitet till kunskap, som bekvämt berättas av en central figur som besitter alla svar. Problemet med denna typ av kunskapsutlärning är flera, men framförallt fråntar man barns, ungdomars och även vuxnas egen lust och initiativförmåga att lära.
Att lära blir således ett trist måste som ska genomlidas i skolbänken, istället för ett engagerande och interaktiv samtal där alla parter lär utav varann. Trots att denna idé om barn och ungdomars eget engagemang i kunskap inte är ny, tåls den att belysas igen då passiv-aktiv fortfarande verkar vara den mest tillämpade klassrumspedagogiken. Jag har all förståelse för detta. Det behövs mindre resurser när en individ rätt upp och ner förklarar sanningar och fakta än att alla ska delta och bli stimulerade, och om möjligt, bli bemötta på sin individuella nivå.
Jag tror dessutom att det är en annan viktig komponent som saknas för att främja kunskapslyster hos människor. När kunskap inom skolan blir till att memorera och förklara snarare än att förstå och vidga perspektiv utkrävs lite av komponenterna: egen analys och kritiskt tänkande. Detta må också bero på resursbrist då det tar tid att utveckla ett kritiskt förhållningssätt och tänkande individer.
Men framförallt sätts kunskapen som lärs ut allt som oftast inte i ett sammanhang. Varför elever ska lära sig matematik och engelska glosor förklaras inte. Jag, med flera, är sådana som vill veta varför. Om kunskapen i sig inte är användbar, ter den sig för mig som tämligen oviktig. Så också för många elever. Att både bred och djup kunskap är viktigt är inget jag ifrågasätter alls, men att förklaringen till varför den är viktigt saknas ifrågasätter jag starkt.
Jag anser att det finns en stor förvirring kring skolans roll i dagens samhälle. Ska vi fostra likriktade och homogena samhällsmedborgare, som då kanske med fördel ej är så kritiska, eller finns skolan för att främja människor med eget tänkande, bildning och nyfikenhet på kunskap?
Jag är övertygad om att grundtanken om allas lika värde är odiskutabel men allas likhet är den största bristen i dagens utbildningsväsen. Den dagen vi accepterar våra personliga olikheter, dock fortfarande lika människovärde, kan vi börja diskutera hur fungerande utbildning ska se ut för alla, inte trots, utan på grund utav våra fantastiska individuella förmågor och intelligenser.
Sophie Österberg, fil kand i Human Resource Management